KITTO

                                      

Någonting rött rann framför hennes vänstra öga, men hon var för nerdrogad och omtöcknad för att förstå att det var blod. Baksidan av en manshand ilade snabbt förbi i hennes ögas periferi, den slog rakt emot hennes högra tinning innan hon hann reagera. Hennes kropp följde lealöst hela armens rörelse och hon flög med sina trettioåtta kilo rakt in i kanten utav gaveln på sängen och förlorade medvetandet. Mannen som utdelade slaget log över förödelsen som hann skapat och såg ner på hennes kropp, det var en kavalkad av blåmärken, köttsår och svullnader. Redan tidigare under kvällen hade flickekroppen sett könlös ut, men i det skick den var nu hade man aldrig kunnat gissa på att det en gång funnits en söt flicka där, om det inte vore för de avslitna Hello Kitty-trosorna som låg på golvet.

Hon vred sig av smärtan som strålade upp ur hennes underliv, det kändes som om hon blivit uppfläkt till ryggraden, tårarna rann redan innan hon vaknade och den klibbiga smaken av torkat blod blandades ut med de salta tårar som sökt sig in i hennes mun. Värmen i rummet hade gjort stanken outlidlig under den varma förmiddagen och hyresvärden i det lilla huset stod och knackade på dörren till hennes lägenhet för att få någon förklaring till varför hela trappen luktade som ett slakthus utan luftkonditionering. Han skrek hennes namn om och om igen medan hon lutade sig över mot nattduksbordet och överkom sina smärtor i en minut för att snabbt koka upp en sil, blodförlusten gjorde det svårt för henne att hitta en ven men eftersom underhudsfett var det sista hon hade gick det efter en liten stund. I ungefär samma ögonblick som hon skjöt upp, sparkade en polisman in dörren, i handen höll han en överdimensionerad pistol riktad mot den extremt avslappnade kroppen. Han höll upp sin radio och tillkallade ambulans men hans blick var uppgiven, klockan var framåt 16.30 och rusningstrafiken på Bangkoks gator hade precis börjat. Samma sak varje dag, trafikstockningar, olyckor och dödsfall.

Han ställde sig med hyresvärden vars namn var Lamsongkram och ställde honom de vanliga rutinfrågorna medan ambulansen hördes i bakgrunden, "det kanske är flickans turdag" for det igenom hans huvud.

Dock var Lamsongkram av den gamla pratglada generationen och efter att ha ställt frågan om vad hon hette var han som en självgående maskin, flickan i sängen hette Aan och var föräldralös. Han kunde inte hennes efternamn då hon försökte hålla sig under statens radar, hon ville inte bli en av alla föräldralösa ungar på barnhem med föräldrar som blivit dödade under statens försök att vinna kriget mot knarket. En viss skam syntes i hyresvärdens ögon och han erkände snabbt att han varit en kund hos den unga flickan, hon verkade tycka om honom och det hade många gånger hänt att de bara suttit och pratat över en middag istället för den vanliga penetrationen. Han sade även att han tidigare vid ett par tillfällen hört att det blivit lite våldsamt, vissa som får chansen att ha sex med en trettonåring försöker utnyttja den på omänskliga sätt men han hade fått direktiv från flickan att inte lägga sig i, att det var hennes liv, hennes verksamhet och hennes pengar - så även denna gång hade han hållt sig undan.

Tidigare hade hon kommit undan med en blåtira, lite småsår och en öm armbåge, ingenting i närheten av denna kaliber. Han berättade att hennes föräldrar dött någon gång för lite drygt ett år sedan och att hon då flytt stadsdelen hon tidigare bodde i. Hon hade tagit med sig sin moders smycken och sålt dem för att skaffa ett billigt rum någonstans. Hennes heroinromans hade hon utvecklat sedan barnsben då hennes föräldrar alltid varit inblandade i langning utav det. Hon hade sett förkrossade män komma in, stoppat in en spruta i armen och skjutit av, sedan har det endast tagit sekunder tills att all förtvivlan, sorg och begär som tidigare funnits där ersatts med eufori, lycka och välmående.

Hon hade själv sagt att hennes föräldrar inte var några änglar, men de älskade henne över allt i världen och visade henne den tuffa världen, den som man måste få se på nära håll för att kunna överleva senare i livet. När de skjöts av polisen raserades hela hennes värld. Hennes flykt ur stadsdelen var en överlevnadsinstinkt. Heroinet var samma sak, överlevnadsinstinkten tog över då hon bosatt sig i lägenheten. Hon var ur fokus, i en annan dimension, ett katatoniskt tillstånd. Hon kände lycka för första gången på veckor då hon skjöt upp för första gången och fortsatte på det viset att trycka bort all ångest och sorg hon hade inom sig. Hon försörjde sitt beroende med hjälp av tidningsannonser om privatmassage som i själv verket var dold prostitution, det var tillräckligt lukrativt för att även betala hyra och mat.

Två ambulanspersonal sprang in i rummet och tog pulsen på Aan, de konstaterade att den var extremt svag men med en spruta adrenalin och tur med trafiken skulle hon överleva. Både Lamsongkram och polismannen satte sig i ambulansen där hyresvärden försökte fortsätta hennes livshistoria men insåg då särskilt mycket inte hade blivit sagt under deras möten. Samtidigt som han hakade upp sig i historian injicerade ambulanspersonalen adrenalin i samma hål där hon tidigare injicerat heroin. Pulsen ökade markant och färgen kom tillbaka till hennes hy, de satte snabbt en blodpåse och hängde upp den ovanför hennes huvud. Hennes tillstånd var ännu extremt kritiskt och de skulle verkligen inte räkna med någonting. Föraren körde så fort han kunde medan läkaren på passagerarplatsen skällde ut polisen som inte hade försökte göra någonting för att rädda henne. Han kunde inte för allt i världen förstå hur en man ur den thailändska polisstyrkan kunde vara en sån idiot.

Efter en kort stund var de framme vid sjukhuset och de rullade henne i ilfart mot ett utav operationsrummen men polismannen stannade till båren och tog ett svabbprov på flickans inre slidväggar som ett eventuellt framtida bevis - så att det inte skulle bli några problem med det i efterhand. Han väntade otåligt med hyresvärden och efter någon timma visade det sig att hon hade hamnat i en koma på grund av de massiva hjärnskadorna hon fått. Lamsongkram mutade polisen med en månadslön för att undkomma åtalan för pedofili, köp av prostituerad och skyddande av mindreårig mot statens vilja.

Polismannen gick ut från sjukhuset en månadslön rikare, kastade svabbprovet i en papperskorg och log exakt samma sadistiska leende som natten innan. Det senaste dygnet hade varit mycket belönande. Han tog en taxi till sin polismotorcykel och började på direkten bläddra igenom dagens annonser med unga massöser.

Aan vaknade tre veckor senare, alla hennes kunskaper om sitt tidigare liv var som bortspolade. Koman och ett par dialyser hade fått det fysiska heroinberoendet ur kroppen och mentalt kunde hon inte komma ihåg att någonsin ha injicerat någonting. Hon var öm över hela kroppen men läkarna förklarade att hon varit med i en hemsk bilolycka och att hennes familj hade dött. Aan hade dock en sund tankegång om det hela, och den var: "Det man inte kommer ihåg ska man inte kunna bli ledsen över.". Läkarna i rummet var berörda på själslig nivå och ett par var nära till tårar.

När hon vakande upp kunde hon på sin journal vid sängkanten läsa "Aan Kaoklai" och memorerade det. Senare under dagen påbörjades hennes rehabilitering, det första hon fick lära sig var vad 'Kaoklai' betydde, någonting hon aldrig glömde - "att ha en bra framtid".

Detta är ingen direkt förolämpning mot någon utav mina vänner då jag tyvärr har ett flertal vänner som sitter i samma patetiska sits. Det är en direkt förolämpning mot er alla, så läs noggrant och försök att inte hata mig.

Det är omöjligt att förstå hur kärlek fungerar, det är förvirrande och abstrakt. Det är en levande oförklarlig lucid dröm som man kan påverka till en viss del och man bevisar den för sin motpart genom att slänga ur sig starka ord som "älska". Jag klagar verkligen inte över detta, kärleken är vacker om än förvirrande och hjärtekrossande.

Men kärleken är fragil, glasklistermärkerna överlappar varandra på kärlekslådan och minsta snedsteg kan försätta det tidigare ack så vackra till någonting vidrigt, en psykologisk krigsföring ofta på ett undermedvetet plan. Fel vagina penetreras. En hand som inte bör vara i närheten av det området får en penis att ejakulera. Svordomar slängs, örfilar utdelas och tårar sprutar. Två vuxna personer gråter som småbarn och inte för allt i världen kan de på något logiskt vis förklara varför de gått tillbaka till att bete sig som missnöjda femåringar.

Vart bör man då dra gränsen? Är det när ens flickvän penetreras en tillfällig pojkspoling från en klubb? Är det då man själv super bort troheten till sin flickvän och skaffar sig klamydia hos första bästa småfeta desperata popparbrud? Är det då kärleken övergår till självdestruktivitet och förhållande inte längre handlar om två partners utan snarare en greve/grevinna och en uppkäftig tunglös nubie till slav?

Jag vill inte uppmana människor med överkomliga problem att avrätta era förhållanden, jag vill på något sätt försöka nå de människor som testat på kärleken med en person och gång efter gång trampat i alla fällor och ändå inte ser sig om när de tar nästa promenad. Jag är verkligen ingen förebild på detta område då jag själv under en period av ca två år åkte in och ut ur ett trasigt förhållande - till slut får man dock inse att det är någonting som saknas, det är en avgrund man inte kan hoppa över, det är personkemi som brister - efter att förhållandet blivit dödförklarat sex gånger.

Så ta er i kragen era patetiska djävla krakar, jag skiter i om ni älskar personen i fråga. Säg upp all kontakt och kom över det, för ni kommer ingenstans i livet av att klänga er fast vid ett sjunkande skepp. Ni fördröjer bara er oundvikliga död.

Klichémässigt nog är det enda som hörs fåglarnas kvitter, de trasiga persiennerna släpper in mer solljus än vad jag vanligtvis tolererar men denna bakfulla ( på gränsen till ännu berusade ) morgon är det snäppet mer än vad jag klarar av.  Samtidigt som jag instinktivt för mitt nyinköpta täcke över huvudet känner jag någons lena hy mot min arm och blicken rycker åt höger - allt jag ser är ett svart 'burr' och ett ansikte som är långt ifrån Clerasil-idealet.

Finnar som frodas i både mungipor och halvvalkar till kinder, den enda tanken jag hinner få innan den vanliga morgonvomeringen är att hon måste mata dem med smör innan läggdags, sedan flyger min kropp ur sängen innan mitt huvud hinner reagera, det enda jag märker är det faktum att jag är naken och att min ena fot värker utav bara helvete. Jag tar ett första steg och trillar - får sängstolpen rakt i min högre njure och kvider ett par sekunder på golvet. Haltar ut i min hall med spyan långt upp i halsen och en hand som desperat men effektivt och lufttätt täpper munöppningen.

Denna dag är precis som så många andra, en odefinierbar smak i munnen. Den kan inte liknas vid spysmak eller bajs, utan den är kort och gott unken. Unken, whiskey- och ölluktande bakfyllesmak. Min tredje tanke är att allt är en kopia av en kopia av en kopia - ett perfekt exempel på det är mina morgnar.

Jag snubblar på tröskeln in till toaletten och faller hårt ner på knä, knän som värker värre än vanligt. Luftlocket jag har mellan min högerhand och min mun släpper och mitt vattniga kräk sprutar ut på högersidan om toaletten, jag orkar inte bry mig nämnvärt om att byta riktning på min kaskadspya då jag ännu bor hemma. Om några timmar kommer jag ännu att vara gravt utslagen och det kvittar om min moder stoppar fingrarna i halsen på mig - jag kommer inte att vakna i det komaliknande tillstånd jag delvis är på väg in i.

Innan gårdagens utgång var min skjorta kritvit, den var struken och gick väl ihop med min svarta kavaj från H&M, numera är den lika mycket rödvinsfläckig/nerspydd som den är vit. Jag står framför spegeln och ser en förstörd ungdom, jag ser mig själv om tjugo år - söndersupen och näst intill hjärndöd, rynkorna frodas och vinalkisnäsan är överväldigande. Känner på direkten att jag måste göra någonting med mitt liv innan det är för sent. Jag haltar tillbaka till mitt rum, drar av mig skjortan på vägen, kastar in den i vardagsrummet och går in i ett dvalaliknande tillstånd bredvid den (enligt mina mått skapade av underviktiga, undernärda och mindreåriga småflickor) groteskt överviktiga tjejen.

---

Jag vaknar ännu en gång - världen är svart och ljummen.
Kladdigt. Kladdigt. Kladdigt. Jag vänder mig åt höger för att undkomma det men känner hur den ljumma sörjan når hela min högersida. Det finns inget överviktigt och svarthårigt 'burr' kvar. Jag tittar ner längst min mage och ser små bitar av morötter. "Jag åt väl fan ändå inga morötter igår?" Våpet var väl vegetarian som alla andra flickor nu för tiden.

Det är en tisdag i november och solen är redan nergången. Jag hänger över sängkanten och rotar igenom mina byxor för att hitta min mobil, tittar på klockan och inser att den är strax efter sex, inte konstigt att solen gått ner. Jag hittar inte ork nog att ställa mig upp men allt jag vill är att komma ifrån den illaluktande sörjan jag ligger i. Jag faller de fyrtio centimeter från sängen till golvet men min kropps rotation är för snabb, hade hoppats på att landa på sidan men istället slår jag i min svanskota och ångrar på direkten mitt beslut.

Jag försöker erinra gårdagen men det är ett svart hål.

Jag hittar ett brev på golvet från min åttaårige lillebror där det slarvigt står:
"SNÄLLA BROR. DU SKRÄMMDE MIG IGÅR OCH JAG GILAR DET INTE
MAMMA SÄJER ATT DU INTE FÅR BO KVAR OM DU ÄR LIKADAN IMORGON"

Jag rullar ur min spya och ställer mig vingligt på fötterna, försöker hitta balansen och tar tag i närmsta högtalare. Balansen är tillfälligt hittad och jag linkar vidare mot duschen med ett par utslitna kalsonger i handen. Jag hör ett surr ifrån mina föräldrar men besvarar dem inte. De surrar högre. Jag önskar att jag var nykter nog att förklara för dem att jag inte ignorerar dem utan helt enkelt inte längre kan förstå dem. Mitt liv utan alkohol är en dimma. Det är surr, det är ljus och vissa betydelselösa intryck. Det är inte längre logik och jag är inte längre mig själv.
Det går helt enkelt inte längre att besvara dem.

Jag går via köksvägen till duschen, öppnar kylskåpet och letar efter alkohol men de tolv öl som jag ställde in igår är försvunna, jag ställer mig på mina onda knän och kollar nödluckan - en öl kvar.
Jag tar den iskalla ölen, vandrar vidare genom surret från mina föräldrar i vardagsrummet, sätter på P3 och skållande hett vatten i badrummet.
Vattnet missfärgas åt det bruna hållet, jag öppnar min öl och sveper den på ett par minuter.
Påbörjar dag nummer tjugotvå i ordningen av onykterhet.
Njuter av radion som spelar Kent, stänger ögonen.

Somnar. Vaknar inte.



(Berusat inlägg.)

Jag sitter likt Bukovski ensam med en flask rysk vodka vid min sida och skriver, det är min version av en lyckad förfest.
Genom att undvika förfesterna undviker man besvikelsen då man går till en klubb, för visst är det så att man alltid har en trevligare tid på förfesten än vad man har på puben, och en trevligare stund på puben än vad man har på klubben?
Det är åtminstone vad mina hundratals utgångar har lärt mig.

Genom att ha en intensivt tråkig och ensam förfest kan det ju inte bli annat än lyckat när man får träffa på lite nya människor, även fast jag trivs ganska bra med mig själv. Ikväll blir det till att dansa fötterna blodiga och bli klubbfotografens offer.

Jag har även planerat mina kommande veckor som arbetslös - det lär finnas en liten del arbetssökande men prioritet nummer ett kommer att vara billig vodka och skriverier. Jag tänker skriva en saga lika vidrig som tusen horors otvättade fittor, den ska få nykta människors kräkreflexer att rycka nervöst och berusade människor att klamra sig fast vid sina knän likt apatiska krigsofferbarn från dåtidens Serbien.

Självklart är det bara en kort(?) sadistisk fas i mitt liv, men jag vill inte bli en barnvänlig version av Dennis Cooper för alltid - jag vill åtminstone skriva stycken som slår det vidriga han skrivit om. Även fast det kan bli svårt att toppa då de innehåller kidnappning på tolvåringar, tvångsheroininjektioner och obducering / våldtäkt på levande / döda människor.

Tillbaka till min afton som inte bara kan liknas vid Bukoviski utan även min idol och förebild Arne Anka. Vilket i sin tur får mig att tänka på Kalle Anka som faktiskt censurerades vid release i Finland pga nuditet, men det är inte riktigt vad jag ville skriva. Vilket i sin tur får mig att tänka på andra fjäderfän som till exempel höns och dess ägg.
Nästa gång ni äter ett ägg, tänk på detta: http://www.youtube.com/watch?v=RAiTOuSyJsQ
Det påminner lite om en porrfilm som gått överstyr, en prolapse och en fördärvad erotikkarriär. Tur att inte hönsen behöver oroa sig över sådant i alla fall, det är bara att trycka tills det spricker.


Igårkväll kände jag en luden hand snabbt avancera längst mitt innerlår upp mot mina pungkulor. Det är resultatet av att fråga fel man vid Jack Vegas-maskinerna frågan: 'Hur går det?'.
Och BlondinBella beklagar sig över att ha blivit penetrerad av ett finger på en nattklubb för fyrtioåringar i Italien då hon enligt Svea Rikes lagar inte ens är gammal nog att dricka alkohol? Avskyvärda flicka. Jag tänker inte beklaga mig över henne nu dock - det finns nog med bloggar som gör det tillräckligt bra och jag föredrar att härma hennes avskyvärda dialekt och pappabetalar-mentalitet i det verkliga livet, blir inte riktigt samma sak på en blogg.
Hur som helst funderar jag på att avlägsna blomman ur mitt hår för att slippa ännu ett våldtäktsförsök av en HIV-smittad bög, ett räcker gott och väl och jag vet inte hur många kön mina knäskålar kan krossa innan jag börjar halta.

Jag vet att det jag gör nu endast är ordbajseri och med största sannolikhet inte kommer att glädja många människor men uppriktigt talat skulle jag inte kunna skita mer i det, jag saknar nämligen feed-back. Vad bör jag ändra? Vart brister mitt språk? Ge mig ett par kommentarer om hur jag skriver, inte vad jag skriver för det går nämligen att ändra relativt lätt.

Nu ska jag lyssna vidare på 'Håll ditt huvud högt', dricka lite mer vodka och gå på Saturn.
Stället som är de myndiga misslyckade popparnas Mecka varannan vecka.
Mitt paradis och helvete på jorden, mitt heroin.

Ännu en dröm, analysera mitt undermedvetna och säg vad ni tror.
(denna är skriven under mycket tröttare omständigheter och även den helt oredigerad.)

Jag ser en flicka vid namn Kim som har ett vildvuxet rött hår, jag ser henne överallt. Jag ser fyra versioner av henne bara på Liseberg, det är den sista öppna dagen, det snöar lätt och hon springer från Hangover till Balder för att känna upplevelsen av monstermaskiner i snöfall.

Jag följer efter henne hem och ser på skylten till hennes dörr att det här i Lerum är ett folkrace till den stora poolen imorgon, jag blir glad över att jag ska springa i den, som en äkta lerumsbo. Istället för att gå in till Kim går jag in till grannarnas garage där det är inrett som en pizzeria och det sitter några 13åriga flickor och pratar skit om en flicka vid namn Bella... Jag frågar om denna Bella egentligen heter Isabella men de svarar: "Nej, hon heter bara Bella! Eller Super-Bella. Eller The Bella." De är på väg att gå iväg ut på gården, mot sin rika faders bil och plötsligt står jag inte ensam utan Henrik Schyffert står bredvid mig och tack vare hans närvaro vågar jag fråga småflickorna om vi får följa med och de svarar att det är klart att vi får det.

Vi följer dem ut på gården men de går direkt in i sin faders silverfärgade Saab Aero '08 och vi inser att det är ett dött lopp, fadern kommer ut och vi önskar honom en trevlig dag och vandrar mot porten ut mot gatan men då kommer plötsligt fadern snabbt gående mot oss och säger: "Jag vill bort er från den här tomten och ni ska tamejfan aldrig komma tillbaka." (Han är fruktansvärt lik Fredrik Reinfeldt.) Jag säger att det är ett stort missförstånd men plötsligt så börjar Henrik hålla ett av sina halvmaniska galna tal om allt och inget och jag blir förvirrad.

Klockan börjar bli mycket, dags för racet ner till Lerumspoolen. Henrik Schyffert är yngre och har inte längre några skor på mig, han ser ut som en arie vid namn Filip. Vi slänger oss upp på cyklarna och i en helt otrolig fart cyklar vi förbi hela startfältet som precis börjat åka mot poolen. Vi ser folk krocka överallt i de branta nedförsbackarna men vi lyckas mirakulöst överleva hela vägen ner, vi är först till poolkanten och jag slänger mig upp mot kanten men då inser jag att jag har på mig skorna. DET VORE JU IDIOTI ATT BADA MED SKOR PÅ? Så där sätter jag mig och tar av mig skorna, i Lerums mest prestigefyllda tävling. Sinnessjukt. Då hoppar så klart Filip förbi mig och vinner.

Världen morphas in till Köpenhamn. Evenemanget heter "Ljuskavalkaden" men jag är där för att bygga om en gigantisk byggnad, även fast evenemanget är ett plus i kanten. Jag arbetar som ett svin och tjänar nya vänner, det går några veckor och byggnaden ändras drastiskt. Under denna period har jag hittat en hög kulle som jag står på och tar kort varje dag, så jag kan följa utveckligen av bygget och det är helt fantastisk. Jag är tillbaka vid en ny pool där fem stycken rödhåriga kvinnor och deras manliga chef står och röker sådär lagom halvinomhus, de står nämligen vid en öppen vägg. Jag undviker att stå längst till vänster vid väggen då det är gult där efter mitt urin. Kissade där i början av min köpenhamnsvistelse men på något vänster har det lyckats hålla sig, även fast de rödhåriga flickorna inte verkar bry sig nämnvärt.

En dag är bygget klart och vi firar. Jag har en konstig magkänsla så jag dricker ingen alkohol innan den stora festen... Trots det så snurrar det mer och mer i mitt huvud, jag känner mig berusad men ändå klar. Det är dags för festen och jag är så låtsasfull att jag inte kan stå upp riktigt. Presidenten är där tillsammans med en massa kineser som trixar med hans talkort. Det är meningen att han ska hålla tal in för oss arbetare och hela den amerikanske befolkningen men får ett kort där det står "eget tal". Han ser helt förstörd ut och börjar nästan gråta på plats, då slår min låtsasfylla in som värst och jag snubblar ut på golvet framför honom. Secret Service håller uppe sina pistoler men jag bryr mig inte, för i mitt huvud snurrar det. Och snurrar det där, så snurrar jag IRL. SÅ där står jag. Framför en stum president, med en massa kineser och Secret Service runtomkring mig - OCH SNURRAR. Snurrandet lugnar sig och folk påpekar att jag druckit för mycket, och på grötig danska försöker jag förklara att jag inte druckit alls, men folk tycker att jag är dum i huvudet.

Jag går och lägger mig i samma rum som en kille, jag lär mig under nattens gång att han är lite försiktig av sig, rullar ihop sina strumpor men ändå är en hyvens grabb. Jag känner mig imponerad av mina mad analyzing skills och vandrar hem till Göteborg där jag lägger mig med min mamma på köksbordet under ett rött täcke och vi har det mysigt. Sedan lagar hon mat till familjen och så tar det slut.

Ursäkta den bedrövliga kvalitén på dessa inlägg men de är skrivna under väldigt nyvakna omständigheter och är oredigerade för att behålla så mycket av flummigheten som möjligt.

Tänkte dela med mig av mina drömmar till resten av världen.

Bodde i Brighton/New York och var ute från mitt företag/hem i en blå t-shirt med halvtrasiga ärmar och ingen mobil. Det var en vacker sommardag och promenaden var tidlös. Gick förbi en pizzeria där ägarna kastade pengar i sin kassaapparat ute på gatan av någon dum anledning. Jag kände mig väldigt disträ av någon anledning, som en extrem bakfylla. Uppfattade inte vad som försegick runtomkring mig. Hade nyligen sagt upp mig från mitt jobb och gjort mig beredd på att åka hem, men min chef trodde mig inte utan var bombsäker på att jag sagt upp mig för att leta efter en skatt så han bokade öppet in ett möte mellan oss på söndagen, jag var förvirrade och frågade: "När då?", vilket han bitchigt svarade "Du får väl ringa mig och fråga, det är jag som är delägare.". Det var en fredag och hemfärden skulle vara på måndagen efteråt.

Promenaden fortsatte och jag vandrade förbi en tunnelbanestation där en ung och mycket söt blond flicka gick in, vid hörnet ser jag den gigantiske mexikanen, han ser ut som en wrestlingstjärna, är säkert 2,20m lång, har ett groteskt ärrigt ansikte och ser helt fruktansvärd ut. Mexikanen tar ett par snabba steg mot henne bakifrån och och skriker: USCH! till honom. Detta stannar honom självklart inte, jag tar ett par snabba steg mot honom och han hör mig, vänder sig snabbt om och springer åt sidan. Flickan säger tack men så fort hon börjat gå igen och jag inte längre är inom räckvidd så närmar han sig igen. Jag springer dit igen och samma procedur upprepar sig, men denna gången börjar jag bli lite rädd för honom, insåg nämligen vilket monster det är vi bråkar med.

Jag säger åt henne att följa med mig istället, för att slippa honom i en stund och ta en alternativ väg hem. Vi pratar med varandra och närmar oss ett McDonalds, hon säger någonting om cigaretter och fortsätter prata men så fort ordet cigaretter nämns triggar det någonting i mitt huvud och framför mina ögon spelas en video upp där 'The Hamburglar', Ronald McDonald & den lila McDonaldsklumpen sitter och äter lunch, på McDonalds (det är nog mer av en hallucination som känns som en video, kanterna blurras nämligen) och efter första bettet på sin tugga utbrister Ronald: "DEN MAGISKA INGREDIENSEN HITTADES INTE HELLER DENNA LUNCH." - Jag frågar henne om vad hon sade men det var tydligen ingenting viktigt. Vi går in för att köpa någonting att dricka men då får jag en vision om fyra män - - Två stycken tidigare kollegor med abnormt stora vapen i händerna. - Min f.d. chef med en sentinel springandes ut från sitt kontor. - Mexikanen med en uzi. De springer för att leta efter oss, det har någonting med den tidigare nämna skatten att göra, det är jag övertygad om. Jag berättar min vision för den blonda flickan och vi struntar i vattnet och går istället till en hobbyaffär där vi hoppas på att köpa ett par vapen.

Vi hittar dock bara plastsaker men kan ändå inte bestämma oss, det finns så mycket att välja på och ingenting ser jätterealistiskt ut, hon beslutar sig för ett gröngult vattengevär, men jag avråder henne. Till slut längst upp på en hylla hittar vi någonting som ser ut som riktiga pistoler på omslaget, vi river upp paketet och inser att det är blyatrapper, och de orkar vi inte bära med oss. DÅ kommer mina två tidigare kollegor in med sina vapen riktade mot oss, vi fryser i panik men jag ser efter ett par sekunder att de försökt köra samma trick som vi - leksakspistoler, så jag river undan dem, den tjocke av dem börjar berätta någon form av historia om att han också ska hem så istället för allt annat så rör vi oss mot Sverige-tåget. Jag intresserar mig för flickan igen under tågets gång och får reda att hon är från Karlskrona. Jag säger att jag är från Göteborg och då brister hon ut med "Äntligen!", för att det tydligen var nära Göteborg.

Väl framme i Göteborg efter tågets gång frågar jag gång på gång efter hennes nummer, men hon verkar nästan springa ifrån mig och dodgar frågorna med frågor, då i mitten av allt ställer undrar jag över hennes namn, hon säger att hon heter Lisa. Dock får jag tag i henne och hon ser jätteglad ut och ger det till mig samtidigt som hon dricker en milkshake. Dock när jag trycker på knapparna blir det inte rätt siffror... Mobilen söker nämligen nytt nät eftersom vi nyligen kommit in i Sverige och det hela känns väldigt abstrakt och konstigt. Till slut får jag hela numret, hon försvinner därifrån och vi syns aldrig igen.

Plötsligt har jag ett papper i min hand från mitt förra jobb, det är ett papper om ansökan till ett lån av Frölunda Indians Bank. Vissa av svaren på pappret var highlightade som t.ex. HOUSE EMPLOYER? - THE DONNA. Det var ingen logik i frågorna men jag kände ändå igen varenda svar. Sen vaknade jag.

Jag tror att det var jag som var mexikanen som jagade den blonda flickan i början av drömmen, och att jag sedan räddade henne från mig själv genom att kidnappa henne, och att människorna som jag tidigare hade jobbat med egentligen var poliser... som då tog fast mig. Eftersom hon lyckades komma iväg den andra gången jag sprang efter henne och ville ha hennes nummer.

Morgonciggen dödar uppvaknadsångesten. I bakhuvudet ligger tankar om cancer och gror. CANCER? HAHA. Vilket skämt, jag förväntar mig att dö av tristess innan jag är fyrtio ändå. Deprimerande tanke, halva livet har gått och inget har jag uppnått. Aja, det kanske löser sig, ställer mig på motorvägen och liftar - någonstans och ingenstans. Sätta mig bredvid en tjock lastbilschaufför som ska ner till södra Europa. Jag betalar honom med blåsjobb och barndomsanekdoter - blandningen av de båda får honom att spruta som Peter North (The Cumshot Legend), jag föreslår att han borde 'satsa' på den branschen med argumentet att Ron Jeremy inte ser så jävla bra ut han heller. Men gubben är dansk och förstår varken den dåliga ordvitsen eller vem Peter North är. Då får mitt liv en vändpunkt, jag har lust att gå med Al-Qaida för att jag hatar danskar så mycket. Istället hugger jag honom i njuren med en skruvmejsel när han står och kissar. Han förblöder snabbt inne på pissoaren efter ett andra hugg, välplacerat i halsen. Öppnar gylfen och ställer mig för att pissa honom i ansiktet, då plötsligt slås jag till av någonting abstrakt, en massa CSI-kunskaper som säger åt mig att inte göra så. Jag tar med mig skruvmejseln och går tillbaka till lastbilen.

Jag inser att jag inte har en aning om hur man kör en lastbil men har väl någon gång hört grunderna, sätter mig två meter ovanför marken, smeker försiktigt pedalerna till en början och drar i växellådan utan att egentligen veta ett piss. Tar mig till någon förort till Madrid på ungefär femton minuter, dumpar lastbilen och liftar vidare för att den spanska polisen inte ska stanna mig för att jag kör i 50km/h på första växeln på en motorväg, vore irriterande om min resa slutade innan den ens börjat.

Får lift utav en äldre spansk herre vars namn inte uppfattar. Han släpper av mig vid centralen, samtidigt som klockan slår åtta på morgonen. Först här inser jag vad som egentligen har hänt. Jag tar det iskallt. Tar upp en cigarett och vandrar vidare.




- Det är någonting sånt här som man borde göra.
Eller som jag har lust att göra. Innan jag blir för gammal för att springa från polisen.
Minus tjockisblåsjobb och callboykarriärer.
Nu behöver jag en cigarett.
Ursäkta kvalitén på inlägget.

Ångestsöndag. Ångestmåndag. Ångestvecka. Ångestliv.

Pendeltåget är fyra minuter försenat, ankomsten väntas vara 19.07 på [insert valfri förort] Station.
Svetten är sedan länge intorkad i min grovrutiga skjorta som jag nu använt fyra dagar i rad. Jag slickar på min krage och känner hur den salta smaken sprider sig i min mun som en löpeld. Mitt hår är tovigt och mörkare än vanligt, smutsen frodas i min ansiktsbehåring.
Hade planerat att vara ifrån jobbet redan vid halv fem, då hade jag haft gott om tid att åka hem och fixa mig i ordning, känner redan nu att jag inte kommer att göra ett bra första intryck. Om det nu ens är vad jag vill.

Då tåget bromsar in ser jag henne. Min blomma. Eller snarare min outslagna knopp.
Jag skulle tippa på att hennes BMI inte är mycket högre än åren hon hittills levt i sitt liv. Hennes klänning är av det lite barnsligare hållet, den är ljus och hon påminner lite om någons sjuåriga lillasyster på en grundskoleavslutning för många år sedan. Hon är platt som en koreansk tolvårig pojke.

Tåget stannar helt, [insert valfritt flicknamn] har ännu inte sett mig genom rutan där jag sitter och hånler. Jag vill se förvirringen i hennes stora unga ögon. Resten av människorna på tåget går av och jag ser hur hennes tidigare stora leende börjar reduceras till ett litet streck, hur hon räcker sig efter sin mobil och börjar febrilt knappa in någonting som måste vara ett sms till mig. Jag orkar inte radera ännu ett sms så jag kliver snabbt ut och ser på  henne med ett leende, mina vita tänder skär sig med min smutsiga mustasch men hon verkar inte bry sig. Hon skiner upp som den solstråle hon är och jag är genast helt medveten om att det inte kommer att göra någon skillnad vad för något första intryck jag gör på hennes föräldrar, hon är redan nu i mitt våld.

Hon fortsätter le samtidigt som hennes unga kinder långsamt färgas rosa.
Jag säger ingenting till en början, fejkar en blyghet som jag sedan länge dödat.
Jag beundrar hennes naiva sinne och glädjer mig över att hon är ung, dum & lycklig.

När klockan är 19.18 är vi halvvägs till hennes hus, samtalet vi hade över msn har gått förlorat och är mer utav en halvpinsam tystnad som hänger i luften. Jag undrar om det är jag som inte spelar ut min roll bra nog, eller om hon helt enkelt är blyg och rädd inför vad som komma skall. Jag vet dock hur de fungerar så jag börjar prata om någonting ointressant, det är mer en monolog än ett samtal men det får henne att bli gladare, jag känner värmen från hennes kön.

Det har börjat mörkna och jag ser hur hon huttrar i vinden, jag lånar henne min svettiga skjorta, testosteronet får henne på ett helt nytt humör, även fast hon inte än vet om det. Under blottar jag min svarta Jack Daniels-tröja. Inte världens bästa val då jag snart som sagt ska göra mitt första intryck på hennes nyvuxna och mycket unga föräldrar. Tänker plötsligt på kvinnan jag impulsivt valde att slå följe med i lördags efter den obligatoriska sista sunkhaksölen, hennes mor var i ungefär samma ålder. Jag ler åt tanken och hon frågar varför, då svarar jag självklart:
"För att jag äntligen får träffa dig, det känns som en evighet sedan." och lägger armen runt henne.

Ett par minuter senare är vi framme vid förtrappan till huset. Hon tar det första steget, varpå jag låter min hand ligga kvar i samma höjd som den var tidigare så att den subtilt rör vid hennes stjärt. Hon rycker till och jag ber om ursäkt och försöker se ut som en skamsen hund. Det känns som att jag lyckas, hon ser nämligen gladare ut än innan. Funderar på om reaktionen helt enkelt berodde på chocken, så jag lägger snabbt handen på yttersidan av hennes högra skinka, hon visar mer av sin pärlevita tandrad och min teori visar sig vara sann.

Dörren öppnas och min första tanke är: "Jag kommer att komma ihåg det här i en lång, lång tid."
Föräldrarna står nämligen som i en dålig amerikansk komedi någon meter in i hallen, ingen av de ser ut att vara mycket äldre än jag och det får genast deras tvivel att växa. Jag ler uppriktigt men lömskt mot dem. Det är elakt, men jag försöker inte ens inge något hopp eller förtroende, jag njuter av deras oro.
Min vackra ungmö introducerar mig, jag sträcker fram min neroljade och smutsiga hand och ger fadern en handskakning han inte kommer att glömma på ett tag.
Jag tar moderns hand och ger den en blöt och lite för lång kyss.
Skräcken är överväldigande bakom den leende fasaden, jag ser igenom den som om det vore en glasruta.

Jag vet.
Hon vet.
De vet.

Och vi alla ler i harmoni.


Några tomma ord sägs, men [insert valfritt flicknamn] skäms lite över sina föräldrar, och vill genast gå upp på sitt rum. Jag slår följe och knäpper nästan upp bältet som en reflex men någonting hindrar mig, som ett sjätte sinne. En sekund senare, precis vid sidan av trappans slut står hennes storasyster.
Ännu en leende fasad visar sig, dock visar sig ingen förskräckelse bakom hennes falska yta utan endast hat och förakt.
Hon ser på mitt leende vad jag tänker på, och med, och endast skräcken för att få en käftsmäll hindrar henne från att spotta mig i ansiktet.

Jag går in tillsammans med min flicketös och låser dörren bakom mig.
Där även hon efter mycket slit och uppoffringar får känna den salta smaken sprida sig som en löpeld i sin mun.

Bilen anländer i det ljuva solriket Arvika runt tolvsnåret, bilresan från Stockholm var lika intelligent som Per Gessle och och tisslades och tasslades om fåniga omgjorda ortnamn. Grönängen > Bängängen. Fittja. Trosa. Linköping > Bängköping. Humorn ligger på topp efter att ha varit vaken i tjugoåtta timmar. Tiden då vi inte fnittrar som tolvåriga flickor som läser Amelia's sexspalt för första gången pratar vi om den magnifika kvällen innan som spenderades i Sveriges majestätiska hufvudstad. Där vi tillsammans med ~tusen fjortonåriga wapaneser fick se Miyavi framföra ett helt fantastiskt och felfritt program. Innan showen började sade announcern ett par ord.
- ...
- Och ni kommer väl på efterfesten ikväll?
- *Pöbelns vrål.*
- Glöm inte att det är artonårsgräns.
- *Mesiga skrik från de tolv personer i lokalen som hade åldern inne.*

Efterfesten hölls på Club Shibuya (Club Metro) där en liten kines bjöd upp mig och mina två vänner till VIP-avdelningen där vi sprutade som brats. Miyavi gjorde även en väldigt betydlig blixtvisit men chocken var för stor för att göra någonting av stunden.

Tillbaka till Arvika - Jag träffade Shelley framåt kvällen, det dracks minttu, röktes i överflöd och berusningen på alkohol, glädje och eufori var total. Hela kvällen utmynnade oförklarligt nog i engelska, antagligen därför den blev minnesvärd. En vacker afton och en perfekt första festivaldag.


Dagens line-up =
“LEGEN - wait for it, and I hope you’re not lactose-intolerant because the second half of this word is - DAIRY!”

Femtio grader varmt och svetten rinner ner längst ryggen. Bakfyllan är lindrig och jag tar den första av dagens många cigaretter. Urinlukten sticker redan andra dagen lite i näsan men det är en av de bieffekter man får stå ut med, det är trots allt inte värre än att gå igenom tunneln in till Nordstaden där dragspelsjuden står. Man finner sig helt enkelt i skiten och går vidare.

Doktor Kosmos - Festivalens första spelning för mig - Peppen stiger mig åt huvudet och hjärnan fungerar inte riktigt som den ska - min blåsa ger nämligen upp och jag är tyvärr tvungen att springa på toa i alla fall två gånger under spelningen, men  trots detta var det underbart. Sing-a-long Bredäng Centrum. Lyckan sprider sig och folk ser glada ut.

Håkan Hellström - Så fort jag hör Håkans ljuva röst tror jag mig vara så glad som en människa kan bli. Jag står med Shel. och det är dans, medsång och glädje. För varje låt som spelas höjs min glädje och min eufori, det som jag tidigare trodde var min maximala nivå av glädje var blott en 6'a på 10-skalan. Jag ligger till slut i gräset och Håkan spelar sin sista låt. Det är så jag säger det. Glädjen kulminerar. Jag trillar av toppen och tårar sipprar ner längs mina kinder. Glädjen är total.

Kate Nash - Hon står där så 'typiskt' brittiskt söt. Det är självklart duktigt skådespeleri men hon ser så glad ut när hon ser de lyriska fansen sjunga med på sin krassliga svengelska. Jag och Bernice håller om varandra, sjunger med till Foundations och det är bara fantastiskt.

The Kooks - Nackdelen med en sådan fantastisk line-up är att min hjärna inte riktigt lyckades bearbeta alla konserter under dagen, och av denna konsert kommer jag ihåg omständigheterna men inte själv konserten. Jag sitter ännu en gång bredvid B. och jag gråter ännu en gång av lycka - några medelålders damer vänder sig om och tittar på det lyckliga "paret" samtidigt som de gör det där läskiga "Aww"-ljudet som man gör till nyfödda barn. Det var fint.

Danger - Min generellt sett lilla vän Rasmus lyckas på något vis dra oss båda längst fram, vi dansar som idioter i en dryg timma. För varje glas vatten jag dricker blir jag gladare. Jag är hög på min egen eufori - har inte druckit mycket under dagen utan min serotoni-nivå är bara skyhög. En nackdel: Min kära  Hello Kitty-väska gick sönder.

MSTRKRFT - Spelade direkt efter Danger på samma scen. Jag vill gå då min kropp inte längre klarar det. Men så fort spelningen börjar får jag ny energi. Det är helt fantastiskt och vi dansar tills fradga letar sig ur våra munhålor. Vakterna tittar konfundersamt på oss och klassar oss garanterat som tjackpundare.

Efter detta spektakel vandrar vi hemåt i våra dyblöta kläder, äter god mat. (Sen spårade kvällen ur litet. Men det är ingenting jag skriver vidare om här.)



Sover ungefär en halvtimma p.g.a. gårdagens oskrivna incident (icke sexuellt relaterad) - Jag mår skit.
Det blir en lång smärtsam promenad till en närbelägen sjö där hår tvättas, vatten skvätts och solen skiner.


Saul Williams - En av festivalens bästa spelningar trots att jag aldrig hört  honom tidigare.
NIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGERNIGGER. <3

Kent - Jag har försökt skriva någonting om det här i tio minuter nu. Det går inte. Det var för mycket för mig att förstå. Det kan mycket väl ha varit den bästa spelningen jag någonsin sett. Jag fick så mycket gåshud att min kroppsbehåring nästan föll av min hud.


Interpol - Volymen var öronbedövande och lamslog hela Arvika.
Det var mörkt. Dystert. Känslosamt. På gränsen till apatiskt. New York-borna stod på scen, helt oberörda av massorna, rörde inte en min eller en muskel under konserten och - på något vis kunde de inte har gjort det bättre.

Denna kvällen spenderades med att dricka upp en väldans massa av de elva litrarna ren sprit vi hade med oss. Jag lyckades dricka en skottska under bordet. Vi kivades och hon försökte desperat övertyga mig om att 'kavalkod' var ett ord - bara ännu ett bevis på det motsatta könets förfall. (Jag skriver endast dessa saker för att reta upp folk.) Även denna afton slutade i konversationer på engelska och tafatta försök till skottska.

Dagen började lika vackert som gårdagen. Svettig morgon. Avslappnande bad. Rent hår. Platt hår.
Vårat entourage på fyra personer släpade benen efter oss och jag gick runt med ett rosa paraply för att undvika solen och bevara min vackra hy. På vägen mellan festivalområdet och campingen hände plötsligt någonting, himmelen föll ner.
Jag antar att ni sett monsunvideos, där en stackars fyrtiokiloskines står och försöker hålla i sig i en stolpe för att inte flyga iväg eller drunkna pga allt vatten som hänger i luften? Det var ungefär så. Turligt nog väger jag dubbelt så mycket som en minikines så jag överlevde.
Jag gav upp mitt platta hår, stoppade ner allt jag ägde i plastpåsen och skrattade medan jag såg folkmassorna springa runt som yra höns på på tjack, det var skrik, gråt och panik.

Väl tillbaka till campet var jag dyngblöt och trött. Så jag hävade fram ännu en 1litersvodka-flaska och började dricka. Det var trevligt, vi fick in en massa folk i ett stort tält där man rökte, drack, hade det trevligt och lyssnade på Dungen & LOK. Peppen återfann sig inom snar framtid.

Yelle - Hittade en plats inne på Orion under AC'n, mycket bekvämt de första tio minutrarna, men resten av konserten spenderades rökande i dörröppningen, det var fint. Yelle var söt. Jag var glad och pepp på Death Cab.

Death Cab For Cutie - Tidigare skrev jag hur min glädjenivå kulminerade på Håkan, att jag gick över kanten för glädje och att det övergick i tårar? Den här konserten hoppade över det snäppet och gick till nästa. En nästan katatonisk lycka obeskrivlig för de flesta människor. Efteråt fanns det ingenting att prata om - Det var det här man väntat på under sitt liv. Nu kunde man dö lycklig.

Hot Chip - Bra spelning. Det lät fantastiskt. Sinnessjuka mixar. Ingen glädje.

Kvällen avslutades med "Jakten efter Minttun".
Vi misslyckades med det men hittade sjuttiofemma vodka som vi fulblandade med fyrtio stycken Fishermen's Friend av smaken 'äpple & kanel' i hopp om att det skulle smaka som väldigt stark 'Varm & Kall'.
Det gjorde den självklart inte, men den var god. Vi blev fulla. Vi dansade till Yakety Sax (Benny Hill-theme) i tre timmar och njöt av gryningen.


Sammanfattning:

Den bästa veckan i mitt liv.
Liggande åtta / 10.

Klockan ringer (som vi svenskar vackert uttrycker det) "före fan" och jag anstränger mig verkligen för att skaka bort min sömndruckenhet, ansträngningarna är förgäves och jag vandrar likt en zombie ut i köket för att få i mig någonting att äta. Jag dricker hälften det billiga snabbkaffet i ett par snabba klunkar och gör fula grimaser av den beska smaken. Tvingar i mig resten av den bruna sörjan och hoppas att den ska eliminera min dåsighet, ibland fungerar det men nu vid nyktrare tillstånd inser jag att det antagligen är placebo. Jag fortsätter i någon konst version av gammal arbetarklassanda och äter en dubbelmacka gjord av lingongrova, Bregott och hushållsost.

Sätter mig (ännu i samma goda anda) på en blå spårvagn som tar mig ut till Hisingen där jag spenderar min dag som "lagerarbetare i hamnen". Det är klatchigt, inte sant? Allt som saknas är tio kilo muskler, ett par extra fördomar och en fet prilla snus under läppen. För att leva upp till idealet.

Jag arbetar med superlativens mästare.
Det yttras inga meningar så som: "Jag har ingenting emot invandrarna, det är segregationen det är fel på."
Det man istället hör är: "Jävlar va jag hatar alla kinesjävlar" Fy fan för dem! Jag skrattar åt varenda jävel som legat med en äcklig jävla guling!" eller "Jävla muslimer, det är de som förstör världen mest. Ingen annan är ens i närheten av dem, korkade jävla självmordsbombare."
... Som ni ser - Det är inte bara superlativ som används i överflöd, det är även svordomar och idioti. Jag äter min medhavda lunch direkt ur min röda plastbytta. Min portion är minst dubbelt så stor som kontorsråttornas. Jag känner hur mina medarbetares mentalitet långsamt smittar mig. Jag ser ner på arbetsbåsslavarna. Vad är det för jobb? Sitta och knappa in containernummer så att redan rika vita män på toppen av stora företag blir ännu rikare. Genom att suga ur den billiga kinesiska arbetskraften där nioåringar sitter och syr upp fotbollströjor.

Jag är bara en liten del i det stora spelet.
Jag vet att jag hjälper till att expandera vårt stora kapitalistiska samhälle.
Om jag slutar finns det en lång kö bakom mig, full av smygrasistiska imbeciller. (Dock må jag säga att jag trivs ypperligt med mina arbetskamrater, trots lite föråldrade åsikter är de riktigt "Goa gubbar".)
Jag får helt enkelt finna mig i det.



 Röd kämpaglöd.
Visa mig dina vingar.
 Visa mig din kraft.
Död.

Ännu en kropp har hittats, även denna gång hängandes upp och ner i en tvättställning. Det var inte längre möjligt att avgöra könet på kroppen då förmultnanden redan pågått i minst en vecka och kroppen var deformerad på fler sätt än det går att beskriva, det var åtminstone vad han trodde då larverna i alla de onaturliga kroppsöppningarna var mörka och nära att kläckas.
'Hur kan ingen ha sett detta?' tänkte han. 'Hängandes på mitten av ett tak i en stad med över tjugo miljoner invånare?'
Han satte sig ner i sin massiva läderfåtölj och hällde upp ett lite för stort glas tjugoårig maltwhiskey och ställde ner det på ekbordet vid hans sida och blickade ut över Tokyos horisont.
Det hade gått tolv veckor sedan Himiko, hans kvinnliga kollega, hittade den första kroppen under en rutschkana i en lekpark efter att modern till barnet som hittade kroppen ringt till polisen. När de fick samtalet antog de att det bara var någon uteliggare som överdoserat sin dagliga fix heroin men det visade sig snabbt vara fel, för redan innan de såg kroppen såg de ett långt stålrör sticka ut på båda sidor, ena sidan var blank och reflekterade dagsljuset, den andra rostbrun av blod som torkat i morgonsolen. Det var då Kazuka förstörde halva brottsplatsen med en projektilspya då han såg den spetsade kroppen.

Han kände på sig att det nya offret var en kvinna, det var som att han börjat få en insikt i mördarens sjuka sinne, en hunch om vad som kommer att inträffa inom snar framtid.

Han avslutade whiskeyflaskan i total tystnad de kommande tre timmarna? Kaoset i hans huvud blev för mycket, han blev helt enkelt tvungen att tygla sina tankar med alkohol, eller rättare sagt bedöva sina självdestruktiva tankegångar genom fysisk självdestruktivitet. Han var yr och illamående när han stod i hissen på väg mot bottenvåningen, klockan var elva och dörrvakten nickade kort mot honom då han stapplade ut på gatan för att få sig lite frisk luft.

Hans hjärna var blank, ögonen tomma och stegen tunga då han släpade sig fram till piren och drog upp sitt paket med Seven Stars, tittade ut mot vattnet, tände cigaretten med sin tjugofyra karats guldtändare av märket Cartier. Han tog ett djupt bloss och ett steg ut mot avgrunden.

---

Chocken av att han vaknade fick kvinnan att ramla baklänges, vilket i sin tur resulterade i att hon spräckte skallen mot de hårda kakelplattorna i badrummet och dog ögonblickligen. Han greps av panik men på grund av hans tillstånd de senaste tre åren hade alla hans muskler förtvinat och han kunde inte göra någonting åt saken.
Badkaret var till hälften fyllt med varmt vatten och han gled ner med huvudet under ytan och kippade efter andan men istället för syre fylldes lungorna med vatten och han drunknade inom ett par minuter.

Innan han dog mindes han de senaste tre åren, hur han för första gången i sitt liv skulle droppa ner i en ramp, millisekunden efter att han tryckt till med vänsterfoten på den främre delen av brädan kände han hur han tagit sig vatten över huvudet och hur han var lite för framtung. Det blev en faceplant utan dess like och den försatte honom i koma.

Hans dröm blev hans liv de kommande tre åren utan att han visste om det. Allt som gjort ett intryck på honom skapade en alternativ verklighet. En alternativ verklighet som han avslutade med ett självmord.

Hans mor hade rätt, han hade inte balanssinne nog att bli en skejtare.

- Why does 'people' in general say that "life is a drug"?
- It's shit.
- I know. It's a retarded fucking kliché.

Människor tar droger av en mängd olika anledningar.

• Det kan möjligtvis vara att du injicerar/röker/droppar opioider för att du lider av grav sömnlöshet för att du vet att din man har sex med din tolvåriga dotter och dina vanliga receptbelagda valium inte längre fungerar tillsammans med alkohol men du är för rädd för att hans sadistiska inre ska komma ut och arbeta dina revben tills ditt liv hänger på en skör tråd.

• De kan vara din sista utväg att möjligtvis bli av med oskulden (eftersom prostitution tyvärr är olagligt nu för tiden) genom att snorta kokain och få upp ditt självförtroende.och äntligen prata med någon av det motsatta könet som fått i sig lite för mycket alkohol.

• Du kanske tar de för att behålla så många av dina vita blodkroppar du kan för att du någon gång under en galen fylla vaknade upp hos en gul transvestit med ett ömt rövhål.

• Eller möjligtvis bara för att du en morgon vaknar innan ditt viktiga morgonmöte med en rännskita som sprutar upp på toalettsitsen och inser att du behöver någonting som binder ihop dina avföringsmolekyler.

Hur som helst är det uppenbart att livet inte är en drog.
Det kan vara någonting som en dum imbecill säger under en patetisk förälskelse då hon tycker att den tillfälliga sinnesförvirringen känns beroendeframkallande.

Ärligt talat började jag skriva på detta inlägg för att för en timma sedan kände mig smått estetisk och min rumskamrat satt och rökte en spansk standard, men eftersom jag snabbt kom fram till att det är en idiotisk kliché (eller det faktum att folk vet mer om droger nu för tiden och att ingen längre säger det) så ska jag avsluta inlägget tidigare än tidigare väntat.

På tal om detta känner jag för lite laxeringsmedel. Min mage kramar på grund av fyra dagars svält och en investering hos KFC på £10.

 Endast nio dagar återstår av mina tonår, mitt liv som ungdom är slut.
Vad har jag gjort med den?
Vad har jag uppnått?
Vad är jag nu?

En college-dropout i Europas gayhufvudstad som försörjer sig på att sälja kaffe till tågpendlare mellan Brighton och London sexito timmar i veckan. Det är åtminstonde bra väder. Och vi har nu även varmvatten.

Vart jag än är finns det folk runtomkring mig. Trots detta känner jag mig så otroligt ensam, jag går in i mig själv på ett udda sätt som jag aldrig gjort idigare. Det är ingenting som märks utåt men det är som att min hjärna helt plötsligt har mer tomrum runtomkring sig, jag känner mig lite distanserad från verkligheten. Som att mina tankar existerar i en parallell dimension till mitt kroppsliga jag.

Rappakalja, nu ska jag göra någonting annat. Ska försöka skriva här lite oftare, inte för att någon längre kollar bloggen men det är ett skönt sätt att få ut alla sina tankar.